var på ponny Sm igår och såg alla fina ponnisar! (och btw, yes, jag är en häst-geek)

blev helt i extas när 1.45 ponnisar skulle hoppa 1.40

men då gick emma och co iväg för att titta på kaninhoppning (?)

känndes ganska udda med tanke på att vi var på ponny Sm och de gick iväg till kaninerna men okey

sen så måste jag snart börja skrika, jag fattar inte att folk tar på sig sånna stora bördor när de bara är 15 år, jag menar, visst du kan försöka stötta människor eller försöka hålla ihop en grupp av vänner, men man kan inte göra det till en del av sin vardag.

det GÅR inte, det är en omöjlighet utanför ramen av rimligt.

och istället för att prata om såndana saker så håller man det innom sig och hoppas på att det en dag ska lösa sig och att alla ska klara sig själva, men vi människor fungerar inte så...vi kan aldrig klara oss själva, det ligger i vår natur ända sen förhistorisk tid att alltid på något sätt hålla ihop, och för att det ska fungera så måste man dela med sig av sig själv för att kunna vara en grupp.

alla känslor och skuldkänslor man har, ska man inte mota längre in i kroppen där de varje dag blir till en kamp du måste vinna för din egen hälsa.

en dag då du har tryckt in för mycket utan att släppa ut, så kommer din självkänsla att förlora.

allt du kommer ha kvar är då en massa skit, som sakta gör dig till en grå, vandrande massa, fylld med andras ångest och din egen.

Just därför är det så viktigt att du delar med dig av dig själv till de du litar på och berättar om vad som tynger dig, vem vet, dessa människor du delar ditt hjärta med kanske kan hjälpa dig mer än du anar bara du ger dem chansen att försöka.

våga ta steget ut dit du aldrig har varit eller befunnit dig.

detta är min hälsning till den det berör.

//andrea <3