håhå. hur kommer det sig att de enda gånger man vill skriva i den här bloggen är närman är låg? och då menar jag inte diabeteslåg. *publiken som inte existerar skrattar nervöst åt det dåliga skämtet*

nämen allvarligt (om det nu går?) det vore ju allt bra om alla bara förstod utan att man behöver skrika "BRY DIG OM MIG! jag har en skitdag!" men det gör man ju inte. hur ska man kunna göra det? fast nu skriker jag ju i en blogg som ingen läser och gnatar det just åt DITT håll. så jag antar att jag är dubbeltydig vad gäller mitt skrikande. 

hatar att blogga. ännu en dubbelsak. 

men det ger lite ro i att bara skriva ner och ordna upp saker i mitt huvud. för allt-som-oftast vet jag inte var jag ska ta vägen, och då blir det innåt.

och eftersom ett långt svar på frågan "hur är det?" är så jävla drygt och eftersom jag vet att ingen jävel ändå fattar (för ja, jag är i den egoistiskt korkade bubblan som gör att jag fortfarande lallar runt och tror det ibland) så är det mycket lättare att bara säga "det är lugnt". 

Där har vi en stor punkt i varför jag hellre har killkompisar än tjejkompisar. dom frågar inte och de är i princip blinda för nyss nämna saker. 

men ibland behöver jag någon som förstår utan att jag behöver sitta och andas dåligt luft rakt i deras ansikten. typ som nu. 

nej, jag ville inte följa med till det där jäkla himlabadet idag. och jag ville helst inte förklara varför. dock hade ni fått en bättre förståelse för varför jag drog ihop mig till en boll om någon bara hade frågat, eller visat någon form av omtanke. 

eller som nu när luften jag andas verkar vilja tynga ner mina lungor till tårna och lampan ovanför mitt huvud bara lyser upp allt jag mår dåligt av. 

men jag är lika jäkla unik som alla andra - och inte gnäller dom.

tack alla ni som inte gnäller som jag, annars hade vi inte haft mycket till värld utan alla "det är lugnt" eller "nej, jag mår bra" med ett fint ordnat leende med glada ögon som snabbt övergår till själens rätta inre så fort ingen ser.

tack.