Ibland kan det vara lite halvjobbigt att vara med i ett krig en inte kan vinna. Ett evighetskrig. Jag menar, till och med Sagan om Ringen tog ju slut när ingredienserna till orcerna började sina. Men ett evighetskrig har ju liksom inte någon gräns. Det var nog tur att det blev krig när en var 5år och en evighet var det ungefärliga avståndet mellan måndagen och lördagsgodiset. Samtidigt var världens bästa människa den som hämtade tumvanten du glömt inne på dagis "jag lovar! Du är bäst i hela vida vääärlden" och killar var de enda en kunde tävla mot i armbrytning om inte motståndaren skulle börja gråta helt okontrollerat och ropa på fröken att en varit dum. 

Det hela är som spiderman 3 (alla här har sett spiderman. ELLER HUR?) när en aliensubstans bit för bit täcker honom (le man of spiders, ja) och gör honom mindre löjlig. Men nu får en (jag ska börja med "en" istf "man" för att jag är en hipsterfeminist som har för mycket energi kvar efter att jag sminkat mig) inte ens vara så pass cool att en passar på filmduken, utan gömmer sig hellre hemma medan en har fullt kärnvapenkrig mot sig själv. 

"Kan i extremt sällsynta fall orsaka död" Jag älskar dig också. puss.

Fika med Martinius Hassan Block, medvetet okänd mängd grädde och utbyte av tankar kring livet.

"Han förtjänade stryk"

"Ok. Men förresten, vad ville du plugga vidare till?"

"Fredsförmedlare"

"Coolt"

Rebecca kommer hem! JA! Hennes julklapp är redan färdig: the simsspelen jag lånade för 2 år sedan. Jag tror att hon kommer bli jätteglad! 

Mera mera!