Badrummet uppe ser ut som en mordplats. Någon har skurit av någon annan en halspulsåder och blodet i handfatet målar upp en historia mellan de små bäckarna av röd, trögflytande vätska. Hjärnan skriker efter vila: "ge dig nu då för i helvete!" och skickar några soldater till ett blodkärl i näsan som blivit trakasserad ett antal gånger tidigare och statuerar ett exempel genom att få den att explodera. Det hjärnan tänkte skulle blivit en grym varning till resten av människan som sovit för lite, brytt sig i minimum och skiter i allt blir istället ett totalt antiklimax. Den där homo sapiens har sett detta skådespel för många gånger tidigare och gör som den alltid har gjort och struntar fullkomligt i det egentliga kaos som utbrutit kl02 en söndagmorgon. 

Jag kom för att tvätta bort sminket, och det ska jag göra, med eller utan 2l blod i ansiktet, på sminkborttagningspadden och på mina händer. Skam den som ger sig.

Med sminket utbytt mot blod i hela ansiktet är jag nöjd. Gör min "stoppa blodet ur näsan"-rutin som fungerat som tradition sedan lågstadiet när "jag är tillfreds" byttes ut mot "jag måste prestera" och fröken tillslut fick frispel oh flippade på mina schemalagda blodkärlssammanbrott och tog 15min av sin tid till att visa hur man klämmer om näsbenet riktigt jävligt så att blodet inte ens vågar komma fram. Perfekt.

När jag blir trött så blir jag trött, men när jag blir utmattad blir jag inte trött, jag går då tydligen sönder. Blodkärl, immunförsvar och ökenhus sprängs, försvinner och etablerar sig. Men kan jag göra allt jag vill, och däremellan; allt jag kan, så får hjärnan skicka alla lönnmördare till alla blodkärl den kan hitta. Mitt lag vann trots allt varsina medaljer idag.

Utklassning.