Det var nyss jul. Fortfarande svävar vi på stämningsmolnen, allt är fint, du är fin, jag är helt bedårande trots de där extra 23kg som nu ligger som en jättekudde mitt på magen, rör sig ner mot låren, smeker byxlinningen sådär mysigt som bara 4 grisar, 2 kor och 174 potatisar kan. Vi är snälla också. Tomten om du håller utkik sporadiskt pga miljoners miljoner barn så kan du kolla på mig just nu. Tror att den där växeln som lades i bössan gjorde skillnad, känns bra i min ultravadderade mage att tänka så. Titta nu då, tomten!

Halvvägs runt jorden var livet inte värt mödan för en tonårig flicka som valde vägen runt den soptipp av vidrigheter som fortfarande står, går, sitter och sover längs gator och torg, i hus och utanför dem. Hennes val efter gruppvåldtäkten som upprörde tiotusenfaldt fler än de som deltog i skiten; dra tillbaka din anmälan eller gift dig med en av männen, sa Mr Polis-potatisgris. "Chocken som uppstod" när hon valde något som inte fanns med på den hårt styrda listan. Sista gången ett skrik om värde.

Afghanistan, lagen som gör det ok att våldta OM du gifter dig med kvinnan efteråt. Väcka åtal? Var ni 4x antalet män som var där? Inte? Ni har inga bevis. Billigt och bra. Vill du ta bilen någonstans? Bara att börja gå, bil får du inte köra. Flyg? Fråga din man först. Är du fortfarande med, Tomten?

Jag vill inte säga att allt är dåligt, men att vi har saker kvar som måste uträttas. Saker som borde varit självklara utan att hela världen, tomten eller någon annan ska behöva hålla koll, peka eller visa. Vi har några dagar kvar innan nästa år börjar, nyårslöften som för det mesta reduceras från dröm på flygplansnivå till ett måste i magmahöjd, hopp om att man ska bli bättre, en Andrea 20.0 som inte ska floppa totalt. Jag är nöjd om jag lär mig att flyta på rygg, sådär coolt ni vet, i pool eller hav under nästa år. Allvarligt. Jag och vatten är inte bästa vänner dirr. Men vissa saker skulle varit självklara nyårslöften för världen för massvis med år sedan: att en våldtäkt är lika fel oavsett tvångsäktenskap efteråt eller inte, att man inte alltid ska behöva ha någon som ser att en gör exakt det de ska utan utsvävningar är bara några få exempel av miljoner.

Vi föds utan tomten bredvid oss, men lyckas alltid bli förfölja av honom senare när vi lärt oss mer om världen, eller kanske är det när vi tappat bort världen som vi behöver en tomte för att hålla oss på rätt väg. När vi inte längre behöver fråga om det finns snälla barn, då vet vi att vi uppnått något stort.

All virvlande snö skymmer min sikt, gömmer stjärnorna som jag utvecklat ett beroende för och som jag tänker flytta till den dag jag blivit äldre och mina tankar kortats ner till rimlig längd. Bara jag får se dem blir inte hjärtslagen lika tunga, lika påfrestande, lika stressande. Påminner mig om vad jag kan men inte gör, hur jag borde tänka men glömmer bort - kanske förtränger. Därför hatar jag badkar. Under ytan är det allt jag hör; ljudet av metall och hjärtslag. Jag måste ställa mig upp så att jag slipper höra hur feg jag är, trots att det är av ren feghet jag står. 

Allt är en hets mot checkpoints som ska ta mig någonstans. Skeptisk.

Ironiskt nog skapar inget allt och avsaknaden av stjärnor bildar ett knivskarpt ljus som väcker underlig nostalgi i sovande tankearkiv. Ett solur utan egentlig sol eller annat värmande ursprung som likt Skalmans Mat- och Sovklocka påminner om att jag borde sova och börja om på checkpoint 19 349 imorgon. 

Länge leve kudden