All virvlande snö skymmer min sikt, gömmer stjärnorna som jag utvecklat ett beroende för och som jag tänker flytta till den dag jag blivit äldre och mina tankar kortats ner till rimlig längd. Bara jag får se dem blir inte hjärtslagen lika tunga, lika påfrestande, lika stressande. Påminner mig om vad jag kan men inte gör, hur jag borde tänka men glömmer bort - kanske förtränger. Därför hatar jag badkar. Under ytan är det allt jag hör; ljudet av metall och hjärtslag. Jag måste ställa mig upp så att jag slipper höra hur feg jag är, trots att det är av ren feghet jag står. 

Allt är en hets mot checkpoints som ska ta mig någonstans. Skeptisk.

Ironiskt nog skapar inget allt och avsaknaden av stjärnor bildar ett knivskarpt ljus som väcker underlig nostalgi i sovande tankearkiv. Ett solur utan egentlig sol eller annat värmande ursprung som likt Skalmans Mat- och Sovklocka påminner om att jag borde sova och börja om på checkpoint 19 349 imorgon. 

Länge leve kudden