Var egentligen taggad till max för att skriva något genusrelaterat eller om heteronormen, men pga oväntad livsgröt med smak av uppblött kartong så sparar jag det till en annan dag. Fasen, om ändå stoppknappen på bussen kunnat pausa annat också. Varför får man inte lära sig om hur man hackar en bussknapp till att stoppa hjärnsprängande huvudvärk, extrema kramimpulser (allvarligt, skulle kunnat krama tanten som satt på sätet bakom) eller varför inte bara allt tills det reder ut sig av sig självt på fysik A eller liknande? Du vet, sånt som man faktiskt skulle behöva. 

Det kliar i armarna, sticker i piercingen som jag tröck i trots ihopväxt hål och dunkar bakom ögonen som ändå inte ser det jag vill se just nu. Åh herregud, låt imorgonkväll komma fort så jag kan fundera på annat några timmar! Bio, för fan! Nu! 

Inspirationen på minus 25. Kanske om jag släcker skrivbordslampan så att jag bara kan se det min dator lyser upp, att världen blir mindre och problemen färre? Kanske fungerar det bättre än att krama okända personer.

Provar.

Ibland när ens inre Nidhögg tuggar lite väl mycket på själen har man rätt att ta ut sovmorgon - och äta orimliga mängder fula kakor. De fula kakorna har jag bockat av sedan länge; bakade och klara såg hallongrottorna mer ut som menskoppar. Självklart tänkte jag genast på stackars allmänheten som inte ska behöva se menskoppskakor och åt därför upp hälften på fläcken. Varför jag bestämde mig för att baka är ett mysterium men (win some, lose some) jag förtjänar kakor. Om det inte hade varit för den lilla mängden självinsikt och förståelse för andra människors lidande så hade jag nog kopierat en låttext på engelska om livet, döden, kärlek, hat och lagt upp på min facebook så att alla kan se att mitt inre superträd behöver vatten (och kakor, MER KAKOR för guds skull) precis som alla andra ständigt bekräftelsesökande halvfjortisars.

Och om ni trodde att Men In Black var jävligt sneaky så är det ingenting jämfört med Landstinget i Västernorrland där jag hjälpte en sköterska, sedan 27år tillbaka, upptäcka att det finns ett patientkontor som kan (chocken) svara på frågor.

"Är det förresten din pappa som är skådespelare?"

Nope, det är en annan Virta.

"Jaha.. Nämen guuuu han är så bra! Vet du vart hammarstrand ligger? Åh! I alla fall så såg jag honom där en sommar. När han får leva ut sina aggressioner.. Oj oj oj! *sucken deluxe* Du måste bara se honom....!"

Det kan ha varit LVNs minnesraderare, eller sinnesförvirrare. Osäker. Kommer i varje fall inte ihåg resten så det måste ha fungerat.

Jag gjorde aioli idag. Jag vet inte ens vad det är eller vad det är till för.

Det luktar gott om inte annat!

Första dagen på konfirmationen i 8:an skulle man ta något från en liten hög med saker, säga vad man hette och berätta varför man valde just den prylen att bli associerad (jag stavade det rätt på första försöket! fak the sytsem!) med. Jag valde ett nagellack för att det hade en fin färg, blänkte, skimrade mm. och hade egentligen ingen bättre förklaring än just den skathistorian. Som den loser i förnekelse jag visste att jag var, fast ändå inte, sa jag istället något om att jag hade massor med nagellack. Precis. Jag myttade. Inför en präst som senare slog mig på rumpan för att den stack ut när jag höll in den. 4,5år senare kom Gud ikapp mig och här sitter jag nu med minst 22 nagellack i massor med olika färger, för att de är fina att kolla på. SÅ KAN DET GÅ NÄR MAN LJUGER.

I år har jag inga nyårslöften. Jag tycker för första gången i mitt liv att allt är bra som det är och att om saker plötsligt vill hända så kommer de göra det oavsett om jag vill det eller inte. Det enda som jag kan säga att jag vill bli bättre på är att jag ska låta mig vara mer nöjd med mig, tycka att jag är bra även när allt inte funkar. Jag vill göra saker jag mår bra av och skjuta bort de dåliga, jag är fan snart 20 och anar rynkor i pannan som sig bör vid denna högaktade ålder, vad jag vill säga är; jag har för i hela friden inte tid med att vara missnöjd över allt som inte är perfekt, snart är ju livet över! Nyår i år var det bästa avslutet/början på ett år jag varit med om så nu går de miljököttande motorerna i min hjärna för fullt! Att vara en klen tonåring med självkänsla på minus Bill Gates alla miljarder hade väl sin charm; man fick sitta vart på gatan man ville med hur illasittande kläder som helst! AMAZING. Men nu orkar jag inte med det där mer. Nu har jag ju rött hår och är därmed själlös, ser det ut som om jag klarar mer drama än såhär?! 

Har bokat biljetter till vemdalen utan att ha råd med att åka skidor! Pga livrädd för backar (och allt annat) så kan man säga att pengaturen är på min sida! Ni ser, det blir bara bättre och bättre!

Länge leve tonårens död